Att minnas för framtiden
Lördagen den 27 januari 1945 befriar sovjetiska soldater olika läger kring den lilla polska staden Oswiecim, på tyska känd som Auschwitz. Uppskattningsvis 8 000 sjuka, utmärglade, och i en del fall döende människor befriades. Ungefär 5 800 överlevande hittades i ett jättelikt läger kallat Birkenau. 60 000 lägerfångar hade, klädda i trasor mitt i vintern, veckorna innan tvingats ut på ”dödsmarscher” inåt det Tredje riket. Omkring en miljon människor hade dessförinnan ihjälgasats och kremerats på platsen. Gaskamrarna var nu sprängda och nazisterna hade försökt dölja vad som pågått.
Idag är den 27 januari en årlig minnesdag som uppmärksammas i Sverige och internationellt för att hedra Förintelsens offer. Den 1 november 2005 antog FN:s generalförsamling resolution 60/7 som uppmanar alla medlemsländer att hedra Förintelsens offer och ålägger dem att sprida kunskap om Förintelsen, rasism och antisemitism.
Det är också en dag då man kan fundera över sin egen roll som medborgare i ett humant samhälle och över hur vi själva skulle reagera i en krigs- eller krissituation. Kanske kan vi alla utföra handlingar som vi inte i förväg tror vi är kapabla till? Detta på grund av grupptryck, likgiltighet eller för att vi så gärna vill hitta enkla svar, se tillvaron i svart och vitt, hitta någon att skylla på när vi känner hos hotade eller när något känns jobbigt.
Följderna av nazistisk rasbiologisk* politik före och under andra världskriget påminner oss om vad som kan hända när demokratin sätts ur spel. Offren för det systematiska folkmordet – det vi idag kallar Förintelsen – var mellan 5 och 6 miljoner judar. Bland andra offer för nazismens ideologi fanns också hundratusentals romer*, politiska motståndare, funktionshindrade, homosexuella, Jehovas vittnen, sovjetiska krigsfångar och polska civila.
Men det fanns också människor som tog stora risker för att hjälpa och rädda medmänniskor. Raoul Wallenberg är mest känd i Sverige, men det fanns andra svenskar såsom Birger Forell, Per Anger och tusentals andra runt om i Europa som aktivt undsatte människor, men de var ändå försvinnande få till antalet. De flesta var tysta och såg bort när grannar försvann, medan andra blev påhejande medlöpare.
Har vi då inget lärt av historien? Under april och juli 1994 hackades minst 500 000 Tutsier ihjäl med machete i Rwanda av Hutu-milis. Avsikten var uppenbarligen att utrota och fördriva hela folkgruppen. I Jugoslavien dödas på 1990-talet tusentals civila under etniska rensningsaktioner. Listan kan göras lång och bilden är närmast nattsvart men vissa ljuspunkter finns. De ledande nazisterna dömdes för brott mot mänskligheten och för Rwanda och Jugoslavien har internationella krigsdomstolar upprättas. 1948 antog FN ”Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna”. Denna förklaring slår fast grundläggande mänskliga värden och rätten att söka skydd från förföljelse. Sverige och många andra länder har lovat att följa denna förklaring. Den möjligheten hade inte de som försökte fly undan Förintelsen.
De flesta religioner och samhällen har levnadsregler om att inte döda, inte stjäla osv. Till dessa regler eller bud skulle vi kanske lägga ytterligare tre:
– Du, dina barn och dina barns barn ska aldrig någonsin bli förövare,
– Du, dina barn och dina barns barn ska aldrig låta er bli offer,
– Du, dina barn och dina barns barn ska aldrig, aldrig vara passiva åskådare till massmord, folkmord eller en tragedi som Förintelsen.[1]
Förintelsen ohyggligheter är mycket svåra att förstå, vi kan bara försöka förstå och fundera över det personliga ansvaret för de handlingar vi väljer att utföra och de handlingar vi väljer att avstå ifrån. Likgiltigheten kan vara vår största motståndare. Det förflutna leder oss in i framtiden, men det är också våra egna handlingar som påverkar medmänniskor. Att minnas för framtiden handlar om ytterst oss själva och vårt eget samhälle.
* Rasbiologi = rasistisk lära, som menar att människor av naturen så att säga har olika värde. Svaga och främmande folk blir belastning eller hot mot det egna folket och ska utplånas.
[1] Yehuda Bauer; Förintelsen i perspektiv, 2001.